Silverpilea (Pilea glauca) – liten marktäckare med silverskimrande blad

Den här lilla växten med silverskimrande, myntstora blad på vinröda trådstjälkar säljs under minst tre olika namn och har troligen inget av dem som korrekt artnamn. Det låter som ett problem, och för säkerhetsbedömningen är det ett. Som terrarieväxt är den däremot en av de mest användbara småväxterna som finns i handeln.

Varför Pilea glauca passar i terrariet

Storleken är hela poängen. Bladen är någon centimeter breda, stjälkarna trådsmala, och hela plantan håller sig under 20 cm. I ett 45–60 cm terrarium, där de flesta krukväxter blir för stora inom ett år, är det ovanligt värdefullt.

Den växer dessutom åt rätt håll. Stjälkarna kryper utåt och nedåt snarare än uppåt, vilket gör att den täcker mark, kryper över en korkbit eller hänger ner från ett upphöjt planteringsläge. Det silvriga skimret i bladen ger ljus åt mörka partier i bottenskiktet där grönt annars försvinner.

Den bär ingenting. Stjälkarna knäcks av en fingertopp, och ett djur som landar på plantan förstör den.

Ursprung och naturligt klimat

Släktet Pilea är det största i familjen Urticaceae och har sin tyngdpunkt i tropiska Central- och Sydamerika. Den här plantan kommer från fuktig skogsmark – skuggigt, varmt och konstant fuktigt, precis den miljö ett tropiskt terrarium skapar.

Exakt vilken art det handlar om går inte att säga med säkerhet, och därmed inte heller exakt vilket utbredningsområde som gäller. Namnet Pilea glauca är inte ett accepterat botaniskt namn, och plantan säljs omväxlande som P. glauca, P. libanensis och P. glaucophylla. Sortnamnen ”Greyzy” och ”Silver Sparkle” hör till samma planta.

Ljus, temperatur och luftfuktighet

Medelljus fungerar bäst. I för starkt ljus bleknar det silvriga skimret och bladen blir mindre; i för svagt ljus glesnar plantan och stjälkarna sträcker sig. Ett läge i halvskugga, en bit från lampan, är oftast rätt.

Temperatur 18–26 °C. Den vill ha hög luftfuktighet – det här är en av de växter som faktiskt behöver terrariemiljön snarare än bara tolererar den. Som vanlig krukväxt i torr inomhusluft tynar den ofta bort, vilket är en av anledningarna till att den fungerar så bra just i ett slutet bygge.

Rotmiljö och vattning

Jämnt fuktig, aldrig blöt. Rotsystemet är litet och ytligt, vilket betyder två saker: plantan torkar ut snabbt om substratet blir torrt, och den ruttnar snabbt om det står vatten.

Ett tunt lager mossa runt basen hjälper till att hålla fukten jämn utan att skapa stående väta. Undvik det blötaste hörnet av terrariet.

Storlek och tillväxt

Höjden stannar under 20 cm, men bredden kan bli avsevärd över tid eftersom stjälkarna kryper. Tillväxttakten är måttlig – den tar inte över, och den fyller inte heller en lucka på några veckor.

Det gör den till en bra långsiktig växt i ett litet terrarium. Du planterar den och den fortsätter se ut ungefär som den gjorde, år efter år, med minimal beskärning.

Funktion i terrariet

Rollen är marktäckare och kantväxt. Den ger delvis täckning – en liten gecko kan gå under bladen, men det är inget riktigt gömställe. Använd den för att mjuka upp övergångar: kanten på en korkbit, foten av en gren, gränsen mellan mossa och bar jord.

Den kan planteras högt, till exempel i en ficka i bakgrunden, och får då hänga ner. Riktig epifytisk montering på bar kork fungerar sämre eftersom rotsystemet är för litet för att hålla sig fast utan substrat.

Bärighet: ingen. Placera den utanför djurets normala klätterrutter.

Plantering och skötsel

Skölj rotklumpen och kör karantän. Den här arten säljs ofta i minikrukor från stora producenter, där rotklumpen är full av gödselpellets.

Plantera ytligt – rötterna sitter grunt och ska inte begravas. Skötseln därefter är närmast obefintlig: håll fukten jämn, klipp bort enstaka torkade stjälkar. Den tål inte upprepat slitage, så ett djur som regelbundet går över plantan sliter ut den.

Säkerhet

Ingen Pilea-art är känd som giftig, och flera finns dokumenterade som ofarliga. ASPCA listar bland annat Pilea involucrata och Pilea cadierei som icke-toxiska för hund, katt och häst. Släktet saknar mjölksaft och kalciumoxalat.

En detalj värd att nämna eftersom familjen är Urticaceae – nässelväxter: Pilea saknar de brännhår som gett familjen sitt rykte. Det är släktet Urtica som har dem, inte Pilea.

Bedömningen kan ändå inte bli starkare än ”troligen säker”, och orsaken är namnförvirringen. Så länge vi inte vet vilken art plantan faktiskt är kan vi inte hänvisa till dokumentation på artnivå. Vi bedömer den på släktet, och släktet ser rent ut.

Förökning

Stjälksticklingar rotar sig lätt i fuktigt substrat. Ta en bit på 5 cm, lägg den på fuktig mossa och håll den täckt några veckor. Krypande stjälkar rotar sig också spontant där de vidrör fuktig jord, så en etablerad planta breder ut sig av sig själv.

Läs vidare

• Terrabotanics – växter för terrarium
• Säkra växter för ögonfransgeckons terrarium