Rhipsalis (mistelkaktus) – hängande djungelkaktus utan taggar

Snabbfakta

Troligen säkerEndast släktdata

Odling

Vetenskapligt namnRhipsalis spp.
VäxtfamiljCactaceae
UrsprungCentral- och Sydamerikas regnskogar, samt Afrika och Sri Lanka – epifytiskt i trädkronor
VäxtgruppEpifyt
LjusbehovMedel
Temperatur15–27 °C
LuftfuktighetMedel
RotmiljöTorka mellan vattningar
SlutstorlekStor, över 45 cm
TillväxttaktMedel
SvårighetsgradNybörjare

Funktion i terrariet

PlaceringBakgrund, krona
BärighetEndast dekorativ
Epifytisk potentialKan monteras på kork/gren
GömställeDelvis täckning
VentilationKräver god luftrörelse
Tålighet mot terrarielivTål duschning och slitage

Toxicitet: Inga toxiner rapporterade. Släktet saknar egen post hos ASPCA, men flera epifytiska kaktusar finns listade som icke-toxiska för hund, katt och häst – bland andra julkaktus (Schlumbergera). Kaktusfamiljen innehåller inga kända toxiner utöver de meskalinhaltiga ökensläktena, som inte är släkt med de epifytiska.

Fysisk säkerhet: Rhipsalis är taggfri – ovanligt för en kaktus. Vissa arter har mjuka borst men inga stickande taggar.

Underlag: Endast släktdata. Uppgifterna gäller hund, katt och häst.

Senast granskad: 2026-08-14

Mistelkaktusen är en kaktus utan taggar som växer i regnskog – två saker som låter fel men båda stämmer. Den bildar hängande knippen av tunna, gröna skott och är en av de mest lättskötta epifyterna som finns för terrarium.

Varför Rhipsalis passar i terrariet

Den fyller samma skikt som ampelfacklan – luften mellan bakgrund och botten – men är betydligt mer förlåtande. Skotten är sega, tål kontakt och återhämtar sig från både torka och slitage.

Den är också taggfri, vilket gör den till en av få kaktusväxter som över huvud taget kan användas i ett terrarium med djur.

Formen är dessutom svår att få på annat sätt: fina, hängande gröna trådar som rör sig när något passerar.

Ursprung och naturligt klimat

Rhipsalis växer epifytiskt i trädkronor i Central- och Sydamerikas regnskogar. Släktet är dessutom kaktusfamiljens enda som förekommer naturligt utanför Amerika – R. baccifera finns även i tropiska Afrika, på Madagaskar och Sri Lanka, sannolikt spridd med fåglar.

Miljön i trädkronan är avgörande för skötseln: fuktig luft, mycket ljus i förhållande till skogsgolvet, kraftig luftrörelse och ett underlag av mossa och barkskräp som dränerar direkt. Regn kommer ofta men vattnet stannar aldrig.

Det förklarar varför den inte ska planteras i botten. En Rhipsalis i blöt bottenjord ruttnar, medan samma planta monterad högt uppe klarar sig i åratal med minimal skötsel.

Ljus, temperatur och luftfuktighet

Medelljus. Mer ljus än de flesta växter i biblioteket men inte direkt sol, som ger röda stressfärger och brända partier.

Temperatur 15–27 °C.

Medel luftfuktighet räcker. Den behöver inte mättad luft, men vill ha rörelse i den.

Rotmiljö och vattning

Torka mellan vattningarna. Rötterna ska torka upp mellan gångerna – som alla epifyter.

Skotten lagrar vatten, så plantan klarar torka väl. Rotröta av för blöt placering är däremot den vanligaste dödsorsaken.

Storlek och tillväxt

Skotten kan bli en meter långa och mer med åren. Tillväxttakten är måttlig.

Beskär genom att klippa av skott vid en led. Avklippta bitar kan rotas direkt.

Funktion i terrariet

Bärighet: Ingen. Skotten är sega men tunna och böjs undan.

Gömställe och täckning: Delvis. Ett tätt knippe bryter siktlinjer och skapar skyddade lägen bakom sig.

Epifytisk montering: Ja, och det är det rätta sättet. Bind rotklumpen i sphagnum mot kork eller gren.

Ventilation: Kräver god luftrörelse.

Plantering och skötsel

Skölj rotklumpen och kör karantän. Montera högt i väldränerat läge, eller plantera i grov bark om den ska stå i kruka.

Skötseln därefter är minimal: duscha när underlaget torkat upp, klipp av skott som blir för långa.

Säkerhet

Toxicitet: Inga toxiner rapporterade. Flera epifytiska kaktusar finns hos ASPCA som icke-toxiska. Kaktusfamiljens kända problemämnen – meskalin och besläktade alkaloider – finns hos ökensläkten som Lophophora och Trichocereus, inte hos de epifytiska regnskogskaktusarna.

Fysisk säkerhet: Taggfri. Det här är det viktigaste enskilda säkerhetsargumentet för arten i ett terrarium – en vanlig kaktus vore uteslutet, den här är det inte.

Hur säkert är det här? Endast släktdata, byggd på andra epifytiska kaktussläkten. Uppgifterna gäller hund, katt och häst. Släktet odlas i stor skala som krukväxt utan rapporterade problem.

Förökning

Skottsticklingar. Klipp av ett skott vid en led, låt snittytan torka ett dygn och sätt det sedan i fuktig sphagnum eller grov bark. Rotning tar två till fyra veckor.

Sorter och varianter

Rhipsalis är ett släkte epifytiska djungelkaktusar med drygt trettio arter, och de ser förvånansvärt olika ut. Alla är tornlösa och ogiftiga, och alla sköts likadant – ljus skugga, luftigt substrat och rötter som får torka upp.

Bild saknas
Sort

Mistelkaktus

Rhipsalis baccifera

Tunna, trådsmala och rikt förgrenade skott som hänger rakt ned. Den vanligaste arten och den som ger mest gardineffekt.

Bild saknas
Sort

Koralkaktus

Rhipsalis cereuscula

Korta, knubbiga sidoskott på längre huvudskott, som små koraller. Tätare och mer kompakt än mistelkaktusen.

Bild saknas
Sort

Bandrhipsalis

Rhipsalis paradoxa

Platta, kantiga skott som vrider sig ett kvarts varv vid varje led och bildar en kedja. Den mest särpräglade arten i släktet.

Bild saknas
Sort

Bredbladig rhipsalis

Rhipsalis elliptica

Breda, platta och läderartade skott i kedjor. Ser mer ut som en bladväxt än en kaktus och ger tyngd åt en hängande plantering.

Bild saknas
Sort

Rävsvansrhipsalis

Rhipsalis pilocarpa

Runda skott täckta av vita borsthår. Håren är mjuka och ofarliga, men ger en ovanlig, luden textur.

Vill du fördjupa dig? Läs vidare om att välja säkra växter till terrariet och om hur du bygger ett bioaktivt terrarium från grunden.