År 1866 fastställdes ögonfransgeckons vetenskapliga namn, när den franske zoologen Alphonse Guichenot publicerade den första formella beskrivningen av arten. Utifrån två konserverade exemplar vid naturhistoriska museet i Paris skapade han både ett nytt släkte, Correlophus, och en ny art, Correlophus ciliatus.
Men Guichenot var inte personen som upptäckte djuret i Nya Kaledonien. Bakom beskrivningen fanns en längre kedja av upptäcktsresor, koloniala samlingar och europeiska museer.
Djuren bakom ögonfransgeckons vetenskapliga namn kom till Paris från Nya Kaledonien
Guichenot presenterade arten i artikeln Notice sur un nouveau genre de sauriens de la famille des Geckotiens du Muséum de Paris, ungefär ”Notis om ett nytt ödlesläkte ur geckofamiljen vid Paris museum”. Artikeln omfattade bara fem sidor och publicerades i den naturvetenskapliga föreningens tidskrift i Cherbourg. Den åtföljdes av en illustrerad plansch av det märkliga nya djuret.
I originaltexten berättar Guichenot att geckon först hade upptäckts i Nya Kaledonien av Émile Deplanche, en fransk marinläkare och naturforskare. Deplanche vistades periodvis i den franska kolonin under 1850- och 1860-talen och samlade in ett stort antal växter och djur för europeiska museer och forskare.
Ett exemplar hade förts till den permanenta utställningen för produkter från de franska kolonierna i Paris. Genom utställningens chef, Charles-Eugène Aubry-Lecomte, fick naturhistoriska museet tillgång till två individer. Zoologen Auguste Duméril gav därefter Guichenot möjlighet att undersöka och beskriva dem.
Det var alltså Deplanche som enligt originalpublikationen först fann djuret, medan Guichenot utförde den vetenskapliga undersökningen och gav arten dess formella namn.
Ett helt nytt släkte – grunden för ögonfransgeckons vetenskapliga namn
Guichenot ansåg att geckon skilde sig så tydligt från tidigare kända arter att den inte bara behövde ett nytt artnamn. Han skapade även det nya släktet Correlophus.
Släktnamnet förklarades ungefär som ”huvud med sidokam” och syftade på de hudveck och spetsiga utskott som löper från området ovanför ögonen, längs sidorna av huvudet och vidare mot nacke och rygg.
Artnamnet ciliatus kommer från latinets cilium, som kan betyda ögonfrans eller frans. Guichenot valde namnet på grund av de långa, mjuka och spetsiga hudutskotten ovanför djurets ögon. Det är samma anatomiska kännetecken som ligger bakom det svenska namnet ögonfransgecko.
Utskotten är inte verkliga ögonfransar och består inte av hår. De är en del av geckons hud och fjällstruktur.
Så beskrev Guichenot geckon
Guichenot beskrev ett djur med ett stort, kort och triangulärt huvud som var tydligt tillplattat uppifrån. Han uppmärksammade särskilt den sammanhängande kammen och de ögonfransliknande utskotten ovanför ögonen.
Han beskrev också:
fem tår på varje fot
överlappande häftlameller under tårna
små, böjda och indragbara klor
en lång och förhållandevis smal svans
mjuka hudveck längs delar av huvudet och kroppen
en rödbrun grundfärg med mörkare brun marmorering och gulaktiga markeringar
Geckon framstod som ovanligt stor i jämförelse med många andra geckoarter som var kända av europeiska zoologer vid denna tid. Guichenot betraktade den som en av de större geckoödlorna.
Beskrivningen byggde emellertid på konserverade museiexemplar. Han hade inte sett djuren levande och hade inga fältobservationer av hur de rörde sig, vad de åt eller i vilken typ av miljö de levde.
Ingen exakt fyndort angavs
I originalpublikationen anges bara Nya Kaledonien som geografiskt ursprung. Guichenot nämner ingen ö, ort eller exakt fyndplats.
Det innebär att senare påståenden om en bestämd fyndort år 1866 bör behandlas försiktigt om de inte stöds av andra historiska dokument. Den ursprungliga vetenskapliga beskrivningen ger inte tillräckligt med information för att placera fyndet på exempelvis Île des Pins eller vid någon särskild ort på Grande Terre.
Eftersom så få exemplar hade nått Frankrike misstänkte Guichenot att arten kunde vara mycket sällsynt. Det var dock en försiktig slutsats baserad på bristen på insamlade djur, inte på någon undersökning av populationen i naturen.
De historiska exemplaren finns kvar
De två individer som låg till grund för beskrivningen finns fortfarande bevarade vid Muséum national d’Histoire naturelle i Paris.
Det ena exemplaret är numera utsett till artens lectotyp och har katalognumret MNHN 701A. Det fungerar som det huvudsakliga vetenskapliga referensexemplaret för namnet Correlophus ciliatus. Det andra djuret, MNHN 701, räknas som paralectotyp.
Dessa mer än 160 år gamla museiexemplar har fortfarande betydelse. De gör det möjligt för forskare att jämföra moderna fynd med de djur som Guichenot använde när han ursprungligen definierade arten.
Ett namn som försvann och återkom
Släktnamnet Correlophus blev inte kvar i bruk under hela artens historia. År 1883 placerade den brittiske zoologen George Albert Boulenger arten i släktet Rhacodactylus. Under större delen av 1900-talet och början av 2000-talet kallades ögonfransgeckon därför Rhacodactylus ciliatus.
En genetisk och morfologisk revision av Nya Kaledoniens geckoarter visade senare att denna indelning inte återgav arternas evolutionära släktskap på ett tillfredsställande sätt. År 2012 återinfördes därför Guichenots ursprungliga släktnamn.
Arten heter i dag återigen Correlophus ciliatus – samma namn som den fick när Guichenot beskrev den 1866.
Början på en ovanlig historia bakom ögonfransgeckons vetenskapliga namn
Guichenots korta publikation innehöll få uppgifter om djurets naturliga liv. Den gav ingen exakt fyndplats och berättade ingenting om artens beteende, fortplantning eller ekologi. Ändå etablerade den de anatomiska kännetecken och det vetenskapliga namn som fortfarande används.
Året 1866 markerar därför inte bara ögonfransgeckons vetenskapliga namn, utan visar också hur zoologisk forskning fungerade under 1800-talet: ett djur samlades in i en koloni, transporterades till en utställning i Europa, överlämnades till ett museum och beskrevs av en forskare som aldrig hade sett arten levande i dess naturliga miljö.
Vill du läsa mer om arten i stort? Se vår samlade guide om ögonfransgeckons fakta, historia och biologi.
Drygt ett sekel senare skulle bristen på nya bekräftade fynd bidra till att ögonfransgeckon betraktades som utdöd. Men namnet och de två exemplaren i Paris fanns kvar – i väntan på att arten åter skulle påträffas levande.
Källor
Guichenot, A. (1866). Notice sur un nouveau genre de sauriens de la famille des Geckotiens du Muséum de Paris. Mémoires de la Société des Sciences Naturelles de Cherbourg, volym 12, s. 248–252. Originalcitatet finns dokumenterat i Reptile Database.
Bauer, A.M., Jackman, T.R., Sadlier, R.A. & Whitaker, A.H. (2012). Revision of the giant geckos of New Caledonia. Läs den taxonomiska revisionen (Zootaxa).
Mer om arten: Correlophus ciliatus – Wikipedia.
Den som drygt hundra år senare tog reda på hur arten faktiskt skulle hållas var Philippe de Vosjoli.