Philippe de Vosjoli – mannen bakom ögonfransgeckohobbyn

Att en art återupptäcks gör den inte till ett husdjur. Någon måste ta reda på hur den lever, få den att föröka sig, skriva ner det och sedan bygga vägen ut till alla andra. För ögonfransgeckon hette den personen Philippe de Vosjoli.

Han är förmodligen den mest inflytelserika person i modern terrariehobby som de flesta terrariehållare aldrig har hört talas om. Han gav hobbyn dess namn, dess första tidskrift, dess första riktiga bokserie – och, för vår del, de första ungarna.

Pojken i den parisiska djuraffären

de Vosjoli växte upp i Frankrike och tillbringade fyra och ett halvt år på en katolsk internatskola. Under den tiden hittade han en djuraffär i Paris som drevs av en före detta skötare från Jardin des Plantes.

I affären stod blandade vivarier med leopardgeckos, stora daggeckos och andra arter som knappt någon höll då. Det var där det började. Han har själv beskrivit besöken som det som tände intresset för resten av livet.

1968 födde han upp leopardgeckos – långt innan arten var något man kunde köpa i en butik. Han var också först i fångenskap med madagaskisk jättevattenskink, och födde upp okinawahuggorm på 1970-talet.

Ordet han gav hobbyn

På den tiden fanns inget bra ord för det man höll på med. Herpetologi var vetenskapen om kräldjur och groddjur; att hålla och föda upp dem hemma hade inget eget begrepp.

Herpetokultur – herpetoculture – är det ord som växte fram ur den kretsen, och de Vosjoli är den som mer än någon annan förde ut det. Poängen med ordet är att det avgränsar: det handlar inte om att samla in djur ur naturen, utan om att hålla och föda upp dem i fångenskap på ett sätt som gör insamling onödig.

Tidskriften och de tretton åren

de Vosjoli var med och grundade American Federation of Herpetoculturists och startade tidskriften The Vivarium – den första nationellt distribuerade färgtidskriften i USA som helt ägnades åt att hålla reptiler och groddjur.

Han var ordförande i AFH i tretton år, deltid och utan lön, och sköt själv till tiotusentals dollar för att hålla verksamheten vid liv.

Om den perioden har han i efterhand sagt något som få personer i hans position säger högt:

Så här i efterhand är jag inte säker på att insatsen och de ekonomiska och personliga kostnaderna var värda det.

Han syftar på att de stora företagen till slut tog över det utrymme som föreningen hade byggt upp. Det är en osentimental sak att säga om sitt eget livsverk, och den säger en del om varför hans böcker är trovärdiga.

Ögonfransgeckon: de första ungarna

Efter återupptäckten 1994 var de Vosjoli och Frank Fast enligt hans egen utsago de första som fick ögonfransgeckon att föröka sig i USA.

Där gjorde de en observation som ändrade bilden av arten. De museiexemplar man kände till hade stubbiga eller avkortade svansar, vilket gjorde att man länge trodde att det var så arten såg ut. Ungarna som kläcktes i fångenskap hade fullt utvecklade svansar.

Förklaringen är den som präglar hela artens skötsel än i dag: en ögonfransgecko släpper svansen lätt och får aldrig tillbaka den. Vilda vuxna djur har helt enkelt hunnit tappa sina. Att se hur en orörd ögonfransgecko faktiskt ser ut krävde att någon födde upp den från ägg.

Böckerna som blev standarden

de Vosjoli grundade bokförlaget Advanced Vivarium Systems, vars gula manualer under nittio- och tvåtusentalet i praktiken var den engelskspråkiga hobbyns läroböcker. The Leopard Gecko Manual, The Bearded Dragon Manual och en lång rad andra.

För vår art är två titlar centrala: Rhacodactylus: The Complete Guide to their Selection and Care (2003), skriven tillsammans med Allen Repashy och Frank Fast, och Crested Geckos (2005) i AVS-serien.

Mycket av det som i dag betraktas som självklar ögonfransgeckoskötsel går att spåra dit – ofta i flera led, via sajter som skrivit av sajter som skrivit av böckerna.

Mannen som ändrade sig

Det som gör de Vosjoli värd att läsa är inte att han hade rätt hela tiden. Det är att han sagt när han hade fel.

Han har öppet konstaterat att flera av hans tidiga böcker rekommenderade tillskott på ett sätt han i dag är kritisk mot – särskilt för mycket vitamin D3 via munnen, hos arter som kameleonter och trädgrodor. Det var inte känt när böckerna skrevs.

Den hållningen – att publicerad skötselinformation är färskvara som ska revideras när kunskapen ändras – är ovanligare i hobbyn än den borde vara. Det är också anledningen till att den här sajten skriver ut när något visat sig vara fel, som att inkuberingstemperaturen inte styr könet hos ögonfransgecko.

Vad han gör i dag

Hans stora kärlek är inte ögonfransgeckon utan dess jättesläkting, leachianus – världens största gecko. Om dem har han sagt:

Varje dag jag jobbar med dem tänker jag bara: fantastiskt, fantastiskt.

Han arbetar med en bokserie om Nya Kaledoniens geckos, håller australiska blå kräftor vid sidan om, och har talat för att hobbyn borde bygga hållbara fångenskapspopulationer av hotade arter innan de försvinner – inte efteråt. Med tanke på ögonfransgeckons status som sårbar art är det en poäng som går rakt in i vår egen hobby.

Varför det angår dig

Om du håller en ögonfransgecko i Sverige i dag vilar det på två personer mer än på någon annan. de Vosjoli tog reda på hur arten skulle hållas och skrev ner det. Repashy gjorde det enkelt nog att vem som helst kunde göra det.

Den ena byggde vägen. Den andra asfalterade den.

Läs vidare

Källor

Citaten är översatta från engelska intervjuer. Uppgifterna om första uppfödningar är de Vosjolis egna, återgivna i publicerade intervjuer.