Nya Kaledonien är känt för sin ovanligt artrika och särpräglade natur. Bland ögruppens mest välkända reptiler finns flera relativt storväxta geckoarter som länge placerades tillsammans i släktet Rhacodactylus, däribland ögonfransgecko, gargoylegecko och Nya Kaledoniens jätte gecko.
En omfattande studie av Aaron M. Bauer och hans kollegor visade dock att denna traditionella indelning inte speglade arternas verkliga evolutionära släktskap. Genetiska analyser ledde därför till en genomgripande omklassificering – och gav ögonfransgeckon tillbaka det vetenskapliga namn vi använder i dag: Correlophus ciliatus.
Ett släkte som inte höll ihop genetiskt
Arterna i Rhacodactylus hade tidigare förts samman framför allt eftersom de är stora geckoödlor med flera yttre likheter. Forskarna ville undersöka om de verkligen härstammade från en gemensam utvecklingslinje som inte också omfattade andra geckosläkten.
Studien omfattade genetiskt material från 144 geckoindivider. Forskarna analyserade delar av det mitokondriella ND2-området, fem angränsande tRNA-gener och den nukleära genen RAG1. Resultaten jämfördes dessutom med detaljerade undersökningar av bland annat kroppsmått, fjäll, tår, lameller och huvudform.
Analyserna visade att det gamla Rhacodactylus inte var monofyletiskt. Det betyder att de arter som placerats i släktet inte bildade en enda naturlig utvecklingsgren. Några av dem var närmare släkt med geckoarter i andra släkten än med övriga så kallade Rhacodactylus.
Ögonfransgeckon återfördes till Correlophus
Ett av studiens tydligaste resultat var att ögonfransgeckon, då kallad Rhacodactylus ciliatus, och Rhacodactylus sarasinorum var nära släktingar. Tillsammans bildade de en tydligt avgränsad utvecklingslinje utanför det egentliga Rhacodactylus.
Forskarna återupplivade därför det äldre släktnamnet Correlophus, som först hade använts när ögonfransgeckon beskrevs 1866. Arterna fick därmed namnen:
- Correlophus ciliatus
- Correlophus sarasinorum
Den nya placeringen byggde alltså på genetiskt släktskap och inte enbart på geckoarternas utseende.
En tredje art inom Correlophus
Studien undersökte även en population av geckoödlor från Bélepöarna norr om Grande Terre. Dessa djur påminde om ögonfransgecko men skilde sig både genetiskt och morfologiskt från populationerna i södra Nya Kaledonien.
Skillnaderna var så stora att populationen beskrevs som en egen art: Correlophus belepensis.
Arten var vid tiden för studien endast dokumenterad på Île Art, där den förekom i två små delpopulationer i äldre, fuktig skog. Forskarna bedömde den som akut hotad på grund av dess mycket begränsade utbredning och hot från bland annat skogsbränder, gruvdrift, råttor, förvildade katter och invasiva eldmyror.
Stor genetisk variation hos ögonfransgecko
Bland de undersökta jättegeckoarterna uppvisade Correlophus ciliatus den största genetiska variationen inom en och samma art.
Individer från Île des Pins och Rivière Bleue på Grande Terre var relativt lika genetiskt. En individ från Mont Dzumac, omkring 20 kilometer från Rivière Bleue, avvek däremot betydligt mer. Studien visar därmed att även geografiskt närliggande populationer kan representera gamla och delvis isolerade utvecklingslinjer.
Författarna konstaterade också att merparten av världens ögonfransgeckor i fångenskap sannolikt härstammar från Île des Pins snarare än från Grande Terre. Den genetiska variation som finns hos vilda populationer är därför inte nödvändigtvis representerad inom dagens hobbyavel.
Även chahouageckon fick ett nytt släktnamn
Chahouageckon, tidigare Rhacodactylus chahoua, visade sig vara närmast besläktad med de betydligt mindre arterna i släktet Eurydactylodes. Samtidigt skilde sig chahouageckon tydligt från dessa i storlek, anatomi, beteende och ekologi.
Forskarna valde därför att behålla Eurydactylodes som eget släkte och skapade det nya släktet Mniarogekko för chahouageckon. Arten fick namnet Mniarogekko chahoua.
Nordliga populationer som tidigare betraktats som chahouagecko visade sig också vara tillräckligt genetiskt och morfologiskt avvikande för att beskrivas som en ny art: Mniarogekko jalu. Arten bedömdes som starkt hotad.
Så förändrades klassificeringen
| Tidigare placering | Klassificering i studien |
|---|---|
| Rhacodactylus ciliatus | Correlophus ciliatus |
| Rhacodactylus sarasinorum | Correlophus sarasinorum |
| Nordlig ciliatusliknande population | Correlophus belepensis, ny art |
| Rhacodactylus chahoua | Mniarogekko chahoua |
| Nordliga chahoualiknande populationer | Mniarogekko jalu, ny art |
| Bavayia madjo | Paniegekko madjo |
Efter revideringen behölls Rhacodactylus leachianus, R. auriculatus, R. trachyrhynchus och R. trachycephalus inom ett mer begränsat Rhacodactylus.
Alla lokala former är inte egna arter
Studien visade samtidigt varför genetiska data måste vägas samman med utseende och geografisk variation.
De mindre jättedaggeckoformerna från öarna kring Île des Pins hade tidigare kallats Rhacodactylus leachianus henkeli. Trots skillnader i storlek, proportioner, färgteckning och beteende fann forskarna mycket små genetiska skillnader mellan dessa djur och populationerna på södra Grande Terre. De betraktade därför ”henkeli” som en lokal form av R. leachianus, inte som en giltig underart.
Situationen var annorlunda för Rhacodactylus trachycephalus. Populationen uppvisade både en tydlig genetisk separation och särskiljande anatomiska egenskaper. Forskarna återupprättade därför R. trachycephalus som en egen art, skild från R. trachyrhynchus.
Den enda säkert bekräftade populationen fanns på den mycket lilla ön Îlot Môrô. Arten bedömdes därför som akut hotad och kan ha en av de minsta kända utbredningarna bland världens geckoödlor.
Små utbredningsområden innebär stora risker
Studien visade inte bara att Nya Kaledoniens geckoarter är mer evolutionärt varierade än man tidigare förstått. Den belyste också en omfattande mikroendemism: vissa arter och genetiska linjer förekommer endast inom mycket små skogsområden eller på enstaka öar.
Sådana populationer är särskilt känsliga för:
- skogsbränder och förlust av ursprunglig skog
- gruvdrift och annan markexploatering
- invasiva råttor, katter, grisar och eldmyror
- illegal insamling för den internationella djurhandeln
- isolering mellan små kvarvarande livsmiljöer
Forskarna rekommenderade därför riktade skyddsåtgärder för bland annat skogarna på Île Art och hela Îlot Môrô.
En ny förståelse av Nya Kaledoniens geckoarter
Studiens viktigaste slutsats är att yttre likheter inte alltid avslöjar arternas verkliga släktskap. De geckoarter som tidigare samlades under namnet Rhacodactylus representerar flera skilda utvecklingslinjer.
Omklassificeringen gav oss släktena Correlophus, Mniarogekko och Paniegekko, samtidigt som Rhacodactylus fick en snävare betydelse. För ögonfransgeckon innebar det en återgång till det historiska släktnamnet Correlophus.
Resultaten visar också hur genetisk forskning kan upptäcka tidigare okända arter och populationer – men samtidigt hur varje sådan upptäckt kan avslöja geckoformer vars hela framtid är beroende av ett enda litet skogsområde.
Källhänvisning
Bauer, A. M., Jackman, T. R., Sadlier, R. A. & Whitaker, A. H. (2012). Revision of the giant geckos of New Caledonia (Reptilia: Diplodactylidae: Rhacodactylus). Zootaxa, 3404, 1–52. Läs originalpublikationen.